Om mig!
Detta kommer idag att handla om mig och hur jag mår! Jag har stängt inne det så länge så det känns som att det ska få komma ut! Min familj och närmaste vänner vet ju saklart hur jag mår och har mått!
Jag är sjuk allvarligt sjuk enligt mig själv, Jag har hypokondri, jag är alltså inbillningssjuk, jag tror hela tiden att jag är dödssjuk, canser, hjärtat..jag allt! Jag har dessutom på det fått en depression som ger mig panikångest!
Jag har vart till otaliga läkare med mina "symtom" jag har tillochmed fått min mage undersökt med ultraljud för jag var övertygad om att det fanns canser där! Dom hittade ingenting!
Fick för några veckor sen en panik attack, peter skulle ta med barnen till stan för att handla och jag tänkte att jag stannar hemma och vilar lite. Direkt dom lämnar gården så kan jag inte andas, det börja susa i huvudet och jag tror helt allvarligt att jag kommer att vara död när peter och barnen kommer hem, Jag messar mamma som är på kalas, hon kommer direkt och tar med sig Elli, mamma ringer psykakuten i sunderbyn som ger lite råd och ber oss kontakta akuten i haparanda för att jag ska få lugnande medicin.
Vi ringer dit och dom är jätte trevliga (var verkligen rätt människa som svarade!!) Jag får komma in och hämta lugnade medicin och hon ordnar så att jag får träffa min läkare på måndagen (detta var en lördag) För tillfället kände jag mig bra, men jag mår oftast bra när jag är med mamma, nu var dessutom Elli med, dubbel glädje alltså!
På måndagen åkte jag till min doktor, vi lämnade ungarna med mamma för peter ville följa med, jag berätta om hur jag mådde och läkaren skrev ut en medicin som jag skulle äte 6-7 månader, samt att jag fick tid till en kurator. Först tänkte jag Jippi en medicin som gör att jag kommer att må bra (tror den hette citalopram) Men jag tvekade ändå att börja äta den, men tillslut en kväll bestämde jag mig för att ta den, dagen efter skulle vi på begravning. Problemet blev att jag mådde skit, verkligen skit!!! jag orkade inte ta mig upp ur soffan, jag bara låg!! Peter kom och vi hoppade över begravningen. man kunde få hemska biverkningar av denna medicin tydligen, jag läste dock inte det själv (får då får jag alla biverkningar automatiskt) Jag beslutade då att jag INTE tänker fortsätta ta den medicinen även fast jag visste att biverkningarna gick över på ca 2 veckor, men hur skulle jag orka ta hand om mina barn under dom 2 veckorna? Det fanns inte en möjlighet!
Peter tog sedan tag i saker åt mig som jag inte orkade göra själv! Han ringde en beteende terapeft som jag fick komma till, jag går nu hos henne ungefär en gång i veckan!
Vissa dagar mår jag jätte bra och behöver inte ta min medicin (har en typ av "akut medicin")
medans jag vissa dagar måste ta flera stycken. Jag kan inte köra bil när jag tar dessa eftersom man blir ganska trött!
Det jag får hjälp med nu är at börja leva, att se fram emot morgon dagen och inte som det har vartit och fortfarande är ibland, att det enda jag väntar på på morgonen är at det ska bli kväll så jag får gå och lägga mig! Jag kan vara snurrig alltså yr i huvudet och ju mer jag tänker detsto väre blir det. Jag kan vara rädd för att bli lämnad ensam hemma med barnen, tänk om jag ramlar ihop? Vad händer med barnen? Vissa dagar får peter ringa mig en gång i timmen och kolla så det är ok (för att jag bett han alltså) det är helt sjuk.
jag kan vissa dagar inse att vad tusan håller jag på med??? NU får jag rycka upp mig och sluta tänka som jag gör, det funkar för stunden men tankarna kommer alltid tillbaka!
Dom flesta skrattar när jag berättar att jag har hypokondri, har själv skrattat mycket åt hur sjukt det är! Men det gör ajg inte längre, jag vill bli av med det, jag vill bli av med det nu, jag vill börja leva normalt, inte vara rädd för att gå på stan, inte rädd för att jag ska vara sjuk hela tiden!
Så nu har jag berättat en liten del av hur jag mår, jag känner att jag inte vill stänga detta inne mer, jag orkar inte det!
Förhoppningsvis hjälper KBT terapin jag går på!!
Det var allt för denna gången!
Eller jag lägger in bilder på mina guldklimpar!!
